Någoting som så gott som allt och alla har är ett namn. Det kan vara kort eller långt. En persons namn kan även ge information om varifrån du kommer. Men om man byter land eller språk så kan namnet vara svårt att uttala eller det kan komma att betyda något i det språket. Här följer funderingar om detta med namn i olika språkomgivningar som publicerades i Sverigekontakt 2016/04 (http://www.sverigekontakt.se/wp/tidningsarkiv/)
Mitt eget namn t.ex. Monica. Inget speciellt tänker man kanske i Sverige. Många skulle nog stava det med k. Själv så bytte jag till c när jag bodde i Spanien. Ett tag skrev jag det t.o.m. med accent, Mónica. Det finns många Monicor i Spanien. Ett namn som smälter in. Fast i en spansk dialekt (eller språk, beroende på vem man pratar med), aragonskan, betyder Monica ”liten apa”. Efter att jag lämnade Spanien återgick jag till Monica, utan accent, även om c:et stannade kvar.
Senare flyttade jag till Tyskland. Granström är ett efternamn som är ganska så svårt för tyskarna att uttala. Men ”ström” indikerar för dem att jag kommer från Sverige. Eftersom många tyskarna hyser en hemlig önskan att bo/flytta till Byllerbyn, så tycker många om det svenskklingande efternamnet och de blir då positivt inställda till mig som person.
Ännu några år senarre så gifte jag mig. Med en spanjor som heter Bravo Cantos i efternamn. I Spanien har man nämligen två efternamn, ett från pappan och ett från mamman. Min man har dock valt att bara använda sig av ett här i Tyskland, det blev för jobbigt för tyskarna annars. Jag gjorde tvärtom. Jag ville inte lägga bort mitt svenska efternamn, så jag lade till Bravo istället. Jag hade gärna velat ha ”Granström Bravo”, men det gick inte. Enligt svensk namnlag hade då Bravo blivit mitt nya efternamn och Granström bara ett mellannamn. Mina barn hade då inte kunnat heta Granström i efternamn. Och Bravo Bravo i efternamn lät ju inte så jättekul.
Så det fick bli Bravo Granström. Vilket många tyskar tycker är jätteroligt. ”BRAVO Granström” säger de med betoning på Bravo. För Bravo på tyska säger man till någon när de har gjort något bra.
Namnfunderingarna fortsatte med barnen. Först kom en son. Erik fick han heta. Kort och bra när man har ett långt efternamn. Uttalbart både i Tyskland och Spanien, även om varianter av uttalet förekommer. I Tyskland skriver de flesta Eric, alternativt Erich. I Spanien (förutom i Katalonien) har de svårt för finala konsonanter, så det uttalas ofta som Eri. Jag hade annars haft funderingar på internationellt gångbara namn som David eller Isak.
Därefter kom en dotter. Ännu svårare. Åsa gick ju bort direkt. Å är svårt både i Tyskland och i Spanien. Och dessutom betyder ”Osa” kvinnlig björn i Spanien. Till slut blev det Ingrid. Det fungerar i båda länder, även om det i Spanien är lite svårt med den finala konsonanten som sagt. Ingri. I Tyskland är man glad för att vi valde ett så traditionellt tyskt namn. Att det skulle kunna ha nordiskt ursprung reflekterar man inte så mycket över. Dessutom är det ett namn som endast äldre damer har i dagens Tyskland, så vår dotter kommer som en frisk fläkt.
Häromdagen lärde jag känna en ny kollega. Hon heter Ute i förnamn. Förra veckan fick jag ett mejl från Frau Pucko (efternamn). Tänk dig att ha de namnen i Sverige. Har du själv funderat på vad ditt namn kan betyda på ett annat språk?
——————————————–
På Institutet för språk och språkminnen hittar man information om namn och deras betydelse
http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/namn/personnamn.html
De har även ett pågående projekt om namn, ”Nya svenskar”, som handlar om namnens roll hos flerspråkiga personer:
Language for life 